Så är det då dags för årets julmarknad i Akalla by. Det verkar ju lovande så här några dagar innan. Gnistrande vackert vinterlandskap och några minusgrader ute. Förutom marknadstånden blir det en hel del aktiviteter i byn.
På Akalla Bys hemsida hittar du hela programmet. Länk
Ett favoritcitat från en favoritkeramiker, fritt ur minnet:
”Det tog mig 10 år att lära mig det keramiska hantverket, och 20 att glömma det.”
Kloka ord i stunder när man undrar vart man är på väg!
Tänkte visa några av glasyrerna från första bränningen i Ullas lilla frityrugn. Vi gjorde en del misstag, bl a att inte tänka på att vi blandat glasyrer med olika smältpunkt (Ja, jag vet, ibland är man dummare än annars…) Därför smälte inte de två tester som skulle bli celadongröna ut ordentligt, utan blev rätt beiga. Men vi fick några resultat som går att fortsätta från.
Den första glasyren är turkosgrön i oxidation, med ganska svag infärgning av koppar. Så jag blev väldigt förvånad när den blev en mörk oxblod. Till nästa gång ska jag göra ett prov med halva mängden kopparoxid.
Nästa oxblod kom från ett nytt recept. Den blev mer tomatröd, åtminstone på min porslin. Men på Ullas miniatyrer blev den finare. Kanske kan bli något, men inte mitt förstahandsval för vidare experiment.
Min favorit i bränningen blev min gamla trotjänare, en honungsgul krackelerande glasyr som enligt Coopers grundrecept skulle bli en celadon i reduktion. Det blev det …
Så den här ska jag definitivt testa igen, och kanske arbeta vidare på!
Black beauty var sig ganska lik i reduktion. Eller faktiskt, om vågskålen tippar åt något håll, så är den vackrare i oxidation. Men Ullas flaska blev fin ändå!
Till sist ett totalt mysterium.
En av mina favoritglasyrer är ett recept från Nyckelviksskolan. Det är en sidenmatt krackelerande glasyr som blir fantastisk på porslin. Den här gången blev den rosaröd…
Den har samma lena yta som vanligt, och växlar vackert mellan sidenmatt och blank, men blev röd. Jag kan bara anta att den blivit färgad av att ha stått bredvid den första oxbloden, den som annars är en turkosgrön glasyr. Vilket får mig att undra om det går att återupprepa genom att blanda krukor doppade i Hannas och oxblod på något plan i ugnen. Hoppas!
Det började med att Lena och jag anmälde oss till en kurs i Leksand, för att lära oss att bygga en liten oljeeldad ugn. Vi ville få möjlighet att bränna stengods och porslin i reducerande atmosfär, för att på så sätt få tillgång till de härliga glasyrer som vi sett men inte kunde få fram i vår elektriska ugn i verkstaden.
När kursen gick av stapeln i början av juli fick jag åka dit ensam, eftersom Lena inte kunde följa med.
Kursen pågick under två intensiva dagar då vi byggde ugn, genomförde en glasyrbränning och sedan rev ugnen. Stefan Andersson, som också konstruerat ugnen, var den som ledde kursen.
När jag sedan åkte hem hade jag bilen full av eldfast tegel som skulle användas till en egen ugn.
Under de två dagarna i Leksand tog jag en massa foton som jag senare sammanställde i ett litet häfte, för att inte glömma bort hur vi gjorde.
Förstasidan på min folder
Äntligen dags att bygga
I september, när sommaren började gå mot sitt slut, fick vi äntligen tid att bygga vår egen ugn. Jag hade under tiden skaffat allt som behövdes, inklusive leverantör av bättre begagnad matolja. (Kaféet i Akalla By hade lovat oss att få den gamla frityroljan när de bytte.)
Första bränningen
Veckorna gick och det hann bli oktober innan vi äntligen kunde inviga vår nya ugn. Vi började tidigt på morgonen med att glasera våra provföremål. Det var bara 4°C ute så vi fick bylta på oss ordentligt.
Lena monterar oljefiltret
Några få saker återstod ännu att göra. Lena monterade ett oljefilter på bränsleledningen. Jag värmde den silade matoljan och isolerade oljekärlet med ett par gamla stolsdynor för att oljan skulle hålla värmen. Sedan monterade vi brännaren med tving framför brännarhålet och packade ugnen.
Vi packar ugnen med våra glasyrprover
Nu var det äntligen dags att tända! Första försöket misslyckades. Vi gav upp idén att tända med hjälp av en gasolbrännare och tände istället en liten vedbrasa innanför brännarhålet. Det gick bättre och snart var bränningen igång.
Jag justerar oljeventilen så att det brinner bra.
De närmaste timmarna tillbringade vi vid ugnen. Vi såg till att temperaturen steg i lagom takt. Då och då kastade vi in en pinne genom vedinkastet för att få en reducering till stånd. När vi kommit upp i 1260°C beslöt vi oss för att avbryta. Vi stängde av brännaren och städade undan det mesta. Sedan gick vi in och åt grillad kyckling medan ugnen svalnade.
Medan vi åt hade det hunnit bli mörkt och börjat regna. I skenet av en ficklampa plockade vi ur det ena föremålet efter det andra ur ugen och ställde dem vid sidan om för att svalna. Sedan tog vi in alltsammans för att kunna studera våra alster närmare.
En titt ner i ugnen
Reslutatet då? En del saker var vi nöjda med, andra var mindre bra, dagen hade varit både spännande och lärorik, med andra ord en väldigt lyckad dag.
Vi var ordentligt trötta på kvällen och somnade direkt vi lade oss.
Ett litet urval av rakugods hamnade på våra vägghyllor. Det är Ulla, Anna och jag som ockuperat hyllorna, och det är Anna, Helle och jag som syns i speglarna.
Det är mycket som hänt i Akalla by under sommaren. Bland annat så har vi fått en ny familjemedlem i hästhagen.
Upprustningen av de gamla husen fortsätter. Tidigare var det ladan där vår keramikverkstad finns som fick ny färg. Nu är det 4-H:s lada som får en välbehövlig upprustning.
Eller i alla fall dags att gå in i verkstan igen – HÄRLIGT! En fördel med att sommaren börjar ta slut….
Idag fick jag lära mej något nytt om hur man tar vara på det idérika tillståndet mellan sömn och vaka. Ni vet, den där hallucinatoriska halvdvalan när man är sömnig men inte riktigt borta än.
Tiden precis innan man somnar är ofta full av fantasier, problemlösningar och infall, men oftast somnar man innan man hinner lägga allt på minnet. Att ha ett anteckningsblock bredvid sängen är bra, men bara om man vaknar till så pass att man orkar skriva något.
Det finns ett knep för att väcka sej!
När man känner sej sömnig sätter man sej med t ex en penna i handen. När man är kvar i dvalan kan man hålla fast pennan, men när man somnar slappnar musklerna av, pennan faller till golvet och man vaknar. Då skriver man genast ner det som flög genom tankarna när man var i gränslandet. Är man fortfarande sömnig kan man göra om det.
Man behöver förstås inte använda en penna – man kan hålla i något som skramlar duktigt, eller balansera saker som ramlar över en när man somnar. Vad som helst som väcker en innan man hunnit för långt bort från halvdrömmandet.
Ett enkelt sätt att få en genväg till sina bästa idéer.
Till sommaren 2013 finns chans till en lite mer intensiv drejkurs för den som vill få mer träning och lära sig lite nya roliga tekniker. Det blir en fyradagarskurs, måndag 24 till torsdag 27 juni, kl.9.30-14 alla dagar, 1600:-/person, max 8 deltagare.
Tekniken att dreja ihop kan användas exempelvis till askar av olika slag, som mina små medicinkrus med skulpterade huvuden.
Det jag planerar i första hand är att alla ska träna sig i att:
Någon tid ska vi också ägna till att prata om beskickning, eftersom beskickningen helst ska tas i beräkning redan när man drejar.
Därutöver finns det många roliga tekniker som deltagarna får välja
Ett annat sätt att dreja ihop. Japanska sakevärmare och mexikanska vattenflaskor drejas i den här tekniken.
bland, t ex:
Förutom alla olika roliga tekniker finns flera aspekter på hur man gör fungerande bruksföremål. Kopp, tillbringare, tekanna, tallrik, temugg, ugnsform … Det finns mycket att diskutera kring kanter, hänklar och pipar. Inte så många regler, men många matnyttiga riktlinjer kring funktion.
Ett sätt att göra välvt lock till oval form.
Jag kommer också att prata om återvinning av lera, och lära ut hur man slår och knådar lera. (Alla deltagare får själva ta hand om leran!) Det finns möjlighet att få alster skröjade, men jag tycker att deltagare ska ställa in sig på att lära nya saker, inte på att producera. Man lär sig mycket mer om man har friheten att kunna kasta saker på gipsskiva när man råkar töja gränserna för långt!
Leran är en vitbrännande fint chamotterad stengodslera, som går att bränna även i lergodstemperatur inkl. raku.
Är du intresserad av kursen och vill veta mer? Skicka e-post, eller ställ frågor här i bloggen.
//Lena
En rakubränning är en heldagskurs för den som har tillgång till lera och ugn och själv kan skröjbränna gods. Att delta kostar 850:- för mina elever (som betalar material på annat sätt), 900:- för pyromaner som kommer från andra ställen, inkl. glasyrer och andra tillbehör, och här är en genomgång som jag hoppas förbereder den som aldrig varit med om rakumiraklet förut.
Vilken tid?
Dagen börjar med samling i verkstan kl.10. När kursen kommer att sluta är svårare att säga, men oftast sätter vi en sluttid för att det inte ska bli allt för sent. Efter sista bränningen tar det ett tag innan ugn och annat svalnat så pass att man kan plocka ner och ta in allt. Det är mycket att plocka fram och plocka undan, så det behövs att alla hjälps åt. (Naturligtvis med undantag för ryggproblem eller så.) Därför ser jag inte gärna att någon måste gå tidigare – då blir det merjobb för dem som stannar kvar!
Det brukar ta ca en timme från att sista bränningen är avslutad tills att allt är undanplockat, städat och klart.
Vad ska man ha med för keramik?
Ugnen är byggd av ett oljefat, och man får ta med sej skröjade saker så att det fyller ett lager i ugnen, på ett ungefär. Keramiken bör inte vara tunn och ska helst ha jämn tjocklek. Den får heller inte överskrida trecentimetersregeln, helst ska godset inte vara tjockare än 10-15 millimeter. Man kan tänka på att godset förblir poröst efter bränning, ännu mer så än t ex vanligt lergods. Vill man göra vaser eller dylikt får man täta godset efter bränning. (Det kan vi diskutera på plats.)
Alla chamotterade stengodsleror fungerar (vad jag hittills sett). Vita leror tycker jag oftast får vackrare glasyrer, men jag har sett svart- och gulbrännande lera bli fina också. En del skröjar sitt gods vid högre temperatur till rakubränning (uppåt 1060 grader) men jag tycker inte det är nödvändigt. Lergodsleror är inte lika lämpade för raku lustigt nog, och porslin fungerar inte alls såvida man inte pratar pappersporslin. Alla pappers- och fiberleror går bra till raku.
Eftersom keramiken plockas in och ut ur en glödhet ugn med en meterlånga tänger måste man tänka på att sakerna ska gå att greppa med tång. Är du osäker, testa med en glasyrtång om det går att få ett bra grepp. Platta saker brukar inte vara något problem, för dem kan man ställa lutade upp mot ugnens innervägg.
OBS! Skröja inte vid för hög temperatur! Om skärven sintrar så att den inte längre är porös exploderar den av temperaturchocken.
Material på plats
Vi bränner i gasugn och till ”halmkastningen” använder vi i första hand spån och papper. De glasyrer vi har är de vanligaste – transparent (som blir blank vit med svarta krackeleringar), koppargrön (som skiftar till metallisk röd), lite andra infärgningar på blank bas, peel-off, och glödraku (copper flash). Ett tips är att titta lite på bilder av raku, så att man kan hitta inspiration till att planera eventuella maskeringar (svarta fält) redan i förväg. Jag brukar också visa lite bilder innan vi börjar.
Mat!
Vi har möjlighet att grilla, och det finns mikro i verkstan. Det ligger också ett kafé i byggnaden intill där man kan köpa smörgåsar och en del lunchmat. Kaffe och teer finns i verkstan och ingår i kursavgiften.
Betalning
Eftersom vi är så beroende av vädret tar jag endast betalt kontant på plats. Blir det regn eller alldeles för blåsigt blir det för svårt att bränna eftersom vi är oskyddade på gårdsplanen. Av samma anledning tycker jag det är bra om ni och jag delar mobilnummer, så att vi kan stämma av med varandra om bränningen ska bli av eller inte. Mitt är 070-553 26 39.
Klädsel
Man bör ha långärmat eftersom keramik ska plockas in och ut ur en glödhet ugn – det känns om man har bara armar! Långt hår måste sättas upp. Det är bra att ha byxor också, och helst inte bara fötter om man har sandaler. (Man måste vara försiktig. Vi ska ha en säkerhetsgenomgång innan vi sätter igång.)
//Lena
… och på hur en och samma enkla kopp byter uttryck med hjälp av örats utformning.
Miniskisser ut mitt anteckningsblock
Gröna kilarnas dag, som sätter fokus på Stockholms grönområden, uppmärksammade vi genom att bränna raku på gårdsplanen i byn, Anna, Ulla, Lotta och jag. Jag lovade mig själv att fotografera hela arbetet, men det glömde jag ganska omgående bort. Några foton blev det trots allt!
Vi hade riktig tur med vädret. Lördag 12/5 var regnig och trist, måndag 14/5 var blåsig som sjutton, men på söndan hade vi soligt och fint väder. (Optimalt rakuväder är egentligen duggregn, men då krävs det att man har tak över ugnen. Eftersom vi bränner under bar himmel får vi hålla tillgodo med uppehållsväder.) Vår ugn har vi byggt själva av ett gammalt oljefat och kaolinull, och den eldas med gasol. När vi bränner lägger vi ut gatsten längs slangen från gastub till ugn för att ingen ska snubbla över den. Lecablocken som står vid brännaren är vindskydd – extra viktigt eftersom vår brännare inte har flamvakt.
Ulla öppnar ventilen så att Anna och Lotta kan tända gasen inför första bränningen.
Våra spånkärl som står och hänger tillsammans och väntar på att få vara med. De kurade ihop sig som sura soptunnor ur The Muppet Show. Hade en av dem haft en rykande cigg hängande under locket hade jag inte blivit förvånad.
När tunnorna fyllts med spån och står och väntar på den glödheta keramiken ser de betydligt mer alerta ut än ovan. Vi själva däremot står mest och väntar. Och väntar. Och väntar. Att bränna raku är som att jaga – långa perioder av stillhet med plötsliga utbrott av springande, hojtande, lätt hysteri och en massa slammer.
Eftersom vi var så få var vi alla upptagna av springandet med långa tänger och sågspån som skulle strös i brinnande hinkar, därför blev det inga bilder på oss i aktion. Men ni ser de långa tängerna lutade mot lecablocken – med dem tar man upp keramiken ur tusengradig värme och ställer ner i plåtkärlen med sågspån, tidningspapper, halm eller annat som brinner vid låg temperatur. Och när all keramik är omhändertagen, och ny ugn iplockad och på väg upp i temperatur, så väntar man igen.
Här ser man saker som står på tork på ugnen, mätaren som visar ugnstemperaturen, och Ulla som tittar att det brassas på ordentligt.
Och här står lite saker på tork i solen också.
När man sen går och kikar i tunnorna är det inte alltid helt lätt att se vad man har fått för resultat. Ibland blir det så igensotat så man ser inga färger utan tror att allt är misslyckat. Ibland får man fram underbara lystereffekter som visar sig vara bara sot som tvättas bort. Jämför själva.
Ullas miniatyrer, ärgade som sjörövarskatter….
….och putsade till vackra blanka glasyrer.
Vackra soteffekter och en framtvättad fläck med ljusgul glasyr
Samma skål med gul insida, och en äppelgrön glasyr som Lotta håller på att tvätta fram
Mot slutet av dagen är vi ordentligt möra. Det är tröttande att bränna raku, vad det nu beror på? Men ljuset blir mer och mer gyllene ju längre fram på dagen det lider, och keramiken blir också vackrare och vackrare. Bränner man sen solen gått ner får man dessutom bonusen att verkligen se hur vackert krukorna glöder när man lyfter dem ur ugnen. Den upplevelsen missar man tyvärr när man rakubränner på sommarhalvåret.
Jag tror det syns hur utmattade vi blivit efter många timmars eldande. Men det är en skön trötthet, med tillfredsställelsen av ett gott dagsverke.
Jag avslutar med några bilder från dagens bränning.
Dagens gulligaste – Annas ägg på svarta fötter! Associationerna gick till Disney, Mussorgskij och Linus på linjen.
Två av mina rakuaskar. De har hål i locken för att jag ska fästa dit någon typ av knopp så småningom.
Lottas skål, där glasyren fått rinna som den vill på utsidan. Råa svarta ytor gör alltid rakuglasyrerna vackrare!
Annas hemlighetsfulla skal, utan fågelunge den här gången.
För att inte vara ute i allra sista sekunden lägger jag en blänkare om att jag planerar rakubränningar till söndagarna den 3 och den 17 juni, och drejning till första veckan i juli.
Att bränna raku ute hos oss kostar 800:-, och eftersom de här bränningarna är skräddarsydda för mina elever har vi ingen tillverkning innan. Dvs man ska ha med sig skröjbränd keramik, helst chamotterad stengods eller någon form av papperslera.
Drejningen är tänkt i fyra eller fem halva dagar, och jag måste återkomma om pris. Jag tar intresseanmälningar redan nu, och den som gör en intresseanmälning får gärna berätta vad de hoppas få ut av kursen.
Hör av er till mig om ni vill veta mer, eller ställ era frågor här i bloggen.
=) Lena
Jag älskar mina elever. Det är så spännande att se alla olika ingångar till arbetet/leken med lera och glasyrer. En del börjar från en teknik och funderar ut vad de kan göra vid en drejskiva eller från kavlat. Andra tänker utifrån funktion och lär sig hur bruksgods ska se ut för att vara bra. En del börjar från färg och form och ser vad det blir. Ibland går det att använda! Ibland blir det till lyst för syn och känsel.
Vad Lars Hansson ville säga med det här verket vet jag inte, bara att det började med en upphittad porslinsfigur som var för sockersöt för att inte vara provocerande. Som gammal tecknare är Lars säkert van att tänka i symboler, och jag ser allt möjligt i den här skulpturskålen. Fruktbarhet förstås, eftersom kvinnofiguren strör blommor omkring sig (eller samlar dem?). Hotfullhet, för att rosor och törnen är så stora och nästan fångar in henne. Makt, eftersom hon inte har något näpet guldlockigt huvud, utan en vargmask. Eller om det är hennes eget varghuvud, och hon en gud eller ett monster?
Kort sagt, en salig blandning av dröm och mardröm, och en rejäl krock mellan vän pastoral och brutal mytologi. Love it!
Utan titel, Lars Hansson
Jag vet inte vilken magi som var den första som praktiserades här i världen. Men jag vet att till världens första trollkarlar och häxor räknades de människor som hade förmågan att ta ett föremål och förvandla det genom att föra det genom eld. Det är därför man ska akta sej för att stöta sej med smeden och kocken, och det var därför krukmakerskan på sina håll i världen kallades till förlossningar av både människor och djur.
Även för oss idag, som naturligtvis är så rationella och förnuftiga så vi tror mer på kemi än magi, kan eldens förvandlingskonster se ut som trolleri. Mest tydligt är det när man bränner raku, och ser på plats hur dammiga fältspater och svarta pigment förvandlas till vackert färgat glas. Man förstår att det gäller att hålla sej väl med rakuguden!
Men dagens transformation är bränd i vanlig oxiderande stengodsbränning. En matt grön yta blir till en blank lila glasyr… Man måste häpna, annars kan man inte bli förvånad över något alls! Vem kan räkna ut vad glasyren består av?
Kirsti Lindkvists skål, doppad i glasyrhink med mintgrönt innehåll...
...blir plommonlila efter att ha bränts till kägla 8
