Tänkte visa några av glasyrerna från första bränningen i Ullas lilla frityrugn. Vi gjorde en del misstag, bl a att inte tänka på att vi blandat glasyrer med olika smältpunkt (Ja, jag vet, ibland är man dummare än annars…) Därför smälte inte de två tester som skulle bli celadongröna ut ordentligt, utan blev rätt beiga. Men vi fick några resultat som går att fortsätta från.

Den första glasyren är turkosgrön i oxidation, med ganska svag infärgning av koppar. Så jag blev väldigt förvånad när den blev en mörk oxblod. Till nästa gång ska jag göra ett prov med halva mängden kopparoxid.

Nästa oxblod kom från ett nytt recept. Den blev mer tomatröd, åtminstone på min porslin. Men på Ullas miniatyrer blev den finare. Kanske kan bli något, men inte mitt förstahandsval för vidare experiment.

Min favorit i bränningen blev min gamla trotjänare, en honungsgul krackelerande glasyr som enligt Coopers grundrecept skulle bli en celadon i reduktion. Det blev det …

Så den här ska jag definitivt testa igen, och kanske arbeta vidare på!

Black beauty var sig ganska lik i reduktion. Eller faktiskt, om vågskålen tippar åt något håll, så är den vackrare i oxidation. Men Ullas flaska blev fin ändå!

Till sist ett totalt mysterium.

En av mina favoritglasyrer är ett recept från Nyckelviksskolan. Det är en sidenmatt krackelerande glasyr som blir fantastisk på porslin. Den här gången blev den rosaröd…

Den har samma lena yta som vanligt, och växlar vackert mellan sidenmatt och blank, men blev röd. Jag kan bara anta att den blivit färgad av att ha stått bredvid den första oxbloden, den som annars är en turkosgrön glasyr. Vilket får mig att undra om det går att återupprepa genom att blanda krukor doppade i Hannas och oxblod på något plan i ugnen. Hoppas!