Gröna kilarnas dag, som sätter fokus på Stockholms grönområden, uppmärksammade vi genom att bränna raku på gårdsplanen i byn, Anna, Ulla, Lotta och jag. Jag lovade mig själv att fotografera hela arbetet, men det glömde jag ganska omgående bort. Några foton blev det trots allt!

Vi hade riktig tur med vädret. Lördag 12/5 var regnig och trist, måndag 14/5 var blåsig som sjutton, men på söndan hade vi soligt och fint väder. (Optimalt rakuväder är egentligen duggregn, men då krävs det att man har tak över ugnen. Eftersom vi bränner under bar himmel får vi hålla tillgodo med uppehållsväder.) Vår ugn har vi byggt själva av ett gammalt oljefat och kaolinull, och den eldas med gasol. När vi bränner lägger vi ut gatsten längs slangen från gastub till ugn för att ingen ska snubbla över den. Lecablocken som står vid brännaren är vindskydd – extra viktigt eftersom vår brännare inte har flamvakt.

Ulla öppnar ventilen så att Anna och Lotta kan tända gasen inför första bränningen.

Våra spånkärl som står och hänger tillsammans och väntar på att få vara med. De kurade ihop sig som sura soptunnor ur The Muppet Show. Hade en av dem haft en rykande cigg hängande under locket hade jag inte blivit förvånad.

När tunnorna fyllts med spån och står och väntar på den glödheta keramiken ser de betydligt mer alerta ut än ovan. Vi själva däremot står mest och väntar. Och väntar. Och väntar. Att bränna raku är som att jaga – långa perioder av stillhet med plötsliga utbrott av springande, hojtande, lätt hysteri och en massa slammer.

Eftersom vi var så få var vi alla upptagna av springandet med långa tänger och sågspån som skulle strös i brinnande hinkar, därför blev det inga bilder på oss i aktion. Men ni ser de långa tängerna lutade mot lecablocken – med dem tar man upp keramiken ur tusengradig värme och ställer ner i plåtkärlen med sågspån, tidningspapper, halm eller annat som brinner vid låg temperatur. Och när all keramik är omhändertagen, och ny ugn iplockad och på väg upp i temperatur, så väntar man igen.

Här ser man saker som står på tork på ugnen, mätaren som visar ugnstemperaturen, och Ulla som tittar att det brassas på ordentligt.

Och här står lite saker på tork i solen också.

När man sen går och kikar i tunnorna är det inte alltid helt lätt att se vad man har fått för resultat. Ibland blir det så igensotat så man ser inga färger utan tror att allt är misslyckat. Ibland får man fram underbara lystereffekter som visar sig vara bara sot som tvättas bort. Jämför själva.

Ullas miniatyrer, ärgade som sjörövarskatter….

….och putsade till vackra blanka glasyrer.

Vackra soteffekter och en framtvättad fläck med ljusgul glasyr

Samma skål med gul insida, och en äppelgrön glasyr som Lotta håller på att tvätta fram

Mot slutet av dagen är vi ordentligt möra. Det är tröttande att bränna raku, vad det nu beror på? Men ljuset blir mer och mer gyllene ju längre fram på dagen det lider, och keramiken blir också vackrare och vackrare. Bränner man sen solen gått ner får man dessutom bonusen att verkligen se hur vackert krukorna glöder när man lyfter dem ur ugnen. Den upplevelsen missar man tyvärr när man rakubränner på sommarhalvåret.

Jag tror det syns hur utmattade vi blivit efter många timmars eldande. Men det är en skön trötthet, med tillfredsställelsen av ett gott dagsverke.

Jag avslutar med några bilder från dagens bränning.

Dagens gulligaste – Annas ägg på svarta fötter! Associationerna gick till Disney, Mussorgskij och Linus på linjen.

Två av mina rakuaskar. De har hål i locken för att jag ska fästa dit någon typ av knopp så småningom.

Lottas skål, där glasyren fått rinna som den vill på utsidan. Råa svarta ytor gör alltid rakuglasyrerna vackrare!

Annas hemlighetsfulla skal, utan fågelunge den här gången.